Öppna ögonen för fan!!
Jag hamnade på mattelektionen till slut. Jag tänkte att jag skulle sitta där och vara duktig, göra vad folk förväntade sig, vara en pusselbit som passade in i deras skolpussel. Jag ville verkligen vara en del av det vackra motivet, och glömde därför att jag var naggad i kanterna.
Jag öppnade boken för att läsa det första talet. Pennan höll jag i handen, och jag hade slagit upp en ny sida i mitt nerklottrande matteblock, redo för att lösa mattematiska problem. Jag hittade talet som stod näst på tur och började läsa. Men jag förstod inte någonting. Det fanns ingen mening i det, ingen logik. Jag läste uppgiften igen, och koncentrerade mig på att förstå vad talet gick ut på, hur jag skulle lösa det och vad det över huvud taget handlade om. Men ja förstod inte. Jag förstod inte!
Lucifer (djävulen inom mig) hade börjat hinna ikapp mig igen efter försprånget jag haft sedan språngmarschen. Jag förstod fortfarande ingenting när flickan i bänken bredvid försökte förklara talet för mig. Och inte heller när matteläraren provade att förenkla hela uppgiften. Hade läraren frågat mig vad ett plus ett blev så hade jag fått tänka efter länge, om jag över huvud taget lyckats uppfatta vad han sagt. Det var som om någon hade tagit ett suddgummi och suddat ut allt i min hjärna och fyllt hela utrymmet med självhat. Det fanns inget annat än det i mig, och biten som var tom fyllde Lucifer så fort han kunde.
Jag stod ut en timme till. Sedan gick jag in på skoltoan och skar tre jack i armen, som jag sedan lindade med toalettpapper. I samma stund som snittet delade sig och de gula bubblorna under huden syntes för ögat, somnade Lucifer in. Jag blev också alldeles mjuk i kroppen, som balsam i ett nyduschat hår.
Jag mådde inte alls bra. Men bara att få må ett litet uns bättre än jag gjort för fem minuter sedan, var en mil närmare himmelriket. En mil är mycket när man är så nära helvetets eldar. Även om det är tre miljoner avlägsna mil kvar innan man kan pussa en ängel på kinden.
Någonstans visste jag att rakbladet i min hand inte var en biljett till änglarna. Innerst inne mindes jag att det ganska snart tog mig tillbaka till helvetet igen, och att det var just rakbladet som fick mig att komma så nära eldarna. Men i klorna på Lucifer fungerade inte min hjärna som den brukade.
(Ur Sofia Åkerman: Zebraflickan.)
Det gäller att tänka efter hur folk egentligen kan må, flickan som känner exakt såhär kan vara din syster, släkting, din närmsta vän, klasskamrat, någon du ser på gymmet... dom är fler än du tror och finns runt om dig. Öppna ögonen och titta runt om dig, Agera med omtänksamhet... Hjälp någon!!
Jag öppnade boken för att läsa det första talet. Pennan höll jag i handen, och jag hade slagit upp en ny sida i mitt nerklottrande matteblock, redo för att lösa mattematiska problem. Jag hittade talet som stod näst på tur och började läsa. Men jag förstod inte någonting. Det fanns ingen mening i det, ingen logik. Jag läste uppgiften igen, och koncentrerade mig på att förstå vad talet gick ut på, hur jag skulle lösa det och vad det över huvud taget handlade om. Men ja förstod inte. Jag förstod inte!
Lucifer (djävulen inom mig) hade börjat hinna ikapp mig igen efter försprånget jag haft sedan språngmarschen. Jag förstod fortfarande ingenting när flickan i bänken bredvid försökte förklara talet för mig. Och inte heller när matteläraren provade att förenkla hela uppgiften. Hade läraren frågat mig vad ett plus ett blev så hade jag fått tänka efter länge, om jag över huvud taget lyckats uppfatta vad han sagt. Det var som om någon hade tagit ett suddgummi och suddat ut allt i min hjärna och fyllt hela utrymmet med självhat. Det fanns inget annat än det i mig, och biten som var tom fyllde Lucifer så fort han kunde.
Jag stod ut en timme till. Sedan gick jag in på skoltoan och skar tre jack i armen, som jag sedan lindade med toalettpapper. I samma stund som snittet delade sig och de gula bubblorna under huden syntes för ögat, somnade Lucifer in. Jag blev också alldeles mjuk i kroppen, som balsam i ett nyduschat hår.
Jag mådde inte alls bra. Men bara att få må ett litet uns bättre än jag gjort för fem minuter sedan, var en mil närmare himmelriket. En mil är mycket när man är så nära helvetets eldar. Även om det är tre miljoner avlägsna mil kvar innan man kan pussa en ängel på kinden.
Någonstans visste jag att rakbladet i min hand inte var en biljett till änglarna. Innerst inne mindes jag att det ganska snart tog mig tillbaka till helvetet igen, och att det var just rakbladet som fick mig att komma så nära eldarna. Men i klorna på Lucifer fungerade inte min hjärna som den brukade.
(Ur Sofia Åkerman: Zebraflickan.)
Det gäller att tänka efter hur folk egentligen kan må, flickan som känner exakt såhär kan vara din syster, släkting, din närmsta vän, klasskamrat, någon du ser på gymmet... dom är fler än du tror och finns runt om dig. Öppna ögonen och titta runt om dig, Agera med omtänksamhet... Hjälp någon!!
Kommentarer
Trackback
